Det här med att köra bil
Motvilligt erkänner jag att jag lider av road anger. Men sedan flera år tillbaka en mycket kontrollerad sådan. Efter flera timmars bilåkande idag fick jag klart för mig att min lösning på problemet betraktas som udda av nära och kära. Jag blir kompis med andra som åker och måste åka med dem. Mitt intelligenta jag inser att det kanske inte är ömsesidigt. Fast ändå. Det känns som att det är skulle kunna vara det. Det uppstår alltid lite separationsångest när min nyfunna vän väljer att svänga av eller plötsligt köra fortare än jag kan tänka mig. Näe. Nu tror jag faktiskt att mitt sällskap har fel. Jag tror att detta är helt normalt och att det är ett fabulöst sätt att bli frisk från vägilskan.
En annan upptäckt är att en del i min omgivning tycks ha en mikroskopisk kissblåsa.
Nu är det dags för en god natts sömn i Skåneland.
